I nummer 1/2006 av Kaveldunet berättade Baltikumgruppen att den hoppades på nya bidrag för en fortsättning av utbytet med Lettland, och en utvidning till Vitryssland. Till slut blev det positiva besked från Forum Syd, Svenska Naturskyddsföreningen och Ängelholms kommuns vänortskommitté, vilka möjliggjorde den fjärde resan till Lettland, denna gång för åtta personer från Klippanbygdens Natur och Bjäre och Ängelholms naturskyddsföreningar. De deltagande naturskyddsföreningarna bidrog med pengar som aqnvändes för inköp av tolv handkikare, av vilka nio skänktes till de vitryska ornitologerna, och en vardera till de ornitologiska föreningarna i Auce, Limbazi och Ventspils. Resan ägde rum 10-19 juni och gick från Karlshamn via Klaipeda i Litauen. Efter en övernattning i Auce, där vi gjorde en kvällsexkursion med ett tiotal unga medlemmar i den lokala ornitologiska föreningen, gick resan vidare mot landets östligaste delar. Vi bodde under veckan nära Lubans, före en sänkning Lettlands största sjö, och gjorde utflykter därifrån.

För första gången kom tre vitryska ornitologer med. De tre hette Inesa Zenina, Andrei Abramchuk och Semion Levy, och kom från varsin ornitologisk förening i södra Vitryssland. Från våra lettiska vänorter deltog: Aija Bensone, Inese Kaminska och Janis Bensons från Auce, Liena Kukaine från Ventspils och Irisa Smite, Aisma Ansone och Dagnis Mukans från Limbazi. Irisa arbetar för Lettlands ornitologiska förening, LOB, och är den som med den äran planerade vår resa, höll i kontakterna med vitryssarna och de lokala lettiska föreningarna, och ordnade med boendet.

Lubanssjön
Lubans präglas mycket av sjösänkningen och av de många fiskdammar som omger sjöns kanter. Det ger varierade livsmiljöer för olika fågelarter, och det ofta grunda vattnet ger utrymme för tät vassvegetation. Runt sjön har tre fågeltorn satts upp, delvis med EU-medel. Vid sjön hörde och såg vi bland annat busksångare och sommargylling, förutom förstås sävsångare och många tiotal näktergalar. Svart stork dök upp över den närliggande skogen, och brun kärrhök var karaktärsfågel över vassarna. Fyra ägretthägrar lyste vitt på nära håll. En av vitryssarna spanade in en vitryggig hackspett åt oss. Svarttärna och vitvingad tärna fick vi även flera fina observationer av.
Naglis fiskdammar strax intill sjön är ännu i drift. Mellan dammarna finns en ornitologisk station bemannad sedan 30 år av Janis Baumans, vilken berättade och visade. Vi blev dock illa berörda av att han vad vi förstod lämnade fångstnätet för ringmärkning obevakat över natten.

Teicis mossmarker
Teici naturreservat ligger väster om Lubans. Det är ett av de största sammanhängande mossområdena i Lettland, med ett mycket rikt djurliv. Förutom fåglar finns där varg och lo, och björn har setts, även om den inte är bofast. Däremot var det gott om huggorm, vilket vi kunde se själva i vår väg. Karaktärsväxt bland riset var finnmyrten. På en äng mitt inne i mossen finns ett 28 meter högt fågeltorn, från vilket man har en makalös utsikt över reservatets kilometer efter kilometer av tallklädd mossmark. Nära tornet finns en numera mycket liten koloni av gammaltroende ortodoxa, vilka kommit dit för cirka 300 år sedan och på många sätt levde som de alltid gjort. De lär tala en ålderdomlig lettiska, och har en egen gravplats i byn, med kyrilliska inskriptioner på de karakteristiska ryska korsen med snedställd underbjälke.
Teicireservatet sponsras, förutom av EU-pengar, bland annat av Sveaskogs lettiska bolag. Till skillnad från vad vi är vana vid från Sverige, är inte alla delar av reservatet tillgängliga för allmänheten, utom tillsammans med guide. På hösten släpps lokalbefolkningen in ett par helger för att plocka tranbär på mossarna. Hjortronen är däremot reserverade för skogshönsen.
På vägen från reservatet fick vi en praktfull närobservation av en mindre skrikörn, som flög över bilarna. Teicis administration ligger i en gammal slottspark, och där kallade vår guide, med hjälp av inspelat ljud, fram en vitryggig hackspett, som häckade i parken.

På återfärden stannade vi åter i Auce, där vi först letade upp mellanspettens bo i slottsparken, innan vi deltog i en nattexkursion för att hjälpa Aucegruppen att inventera nattsångare. Vi fick bland annat höra mängder av näktergalar, åtskilliga kärrsångare och vassångare och en vaktel. Ledare för exkursionen var en duktig Aucepojke, Roberts, och även Aija och Inese deltog tillsammans med oss svenskar.

/Johan Brinck

En längre berättelse från resan finns att läsas i Kaveldunet som utkom i September 2006.