Vid den europeiska skådardagen gäller det att räkna alla fåglar man ser under sex timmar, från en lokal. För Klippans Naturvårdsförening innebär detta att ett gäng står på fälten bakom Kommersen, mellan Ö. Ljungby och Klippan. Inga som helst vindskydd finns på många hundra meters håll, så väderleken är, som alla förstår, av stor betydelse för resultatet. Det som var emot oss en aning var en stundtals lite kylig vind, men som alltid gäller kläder efter väder. Som tur var, var solen framme lite under kortare perioder.

Efter ljusets återkomst satte ett under förmiddagen ständigt finksträck, fart. Oftast var det mindre grupper som passerade, vanligen mellan 5 till 20 ex. Under någon timme födosökte en flock med upp mot 1000 bofinkar, med inslag av bergfinkar, på de sådda fälten runt oss. På samma åker som tidigare på morgonen ca 1500 ringduvor uppehållit sig, de som vi tidigare på morgonen trodde var kajor, på mycket långt håll. Men tanken fanns redan då i våra huvuden, har dessa kråkfåglar verkligen redan samlats i sina ”vinterflockar”? Svaret fick vi alltså en stund senare, ringduvor, som kanske övernattat i skogen där vi i kikarna såg dem på långt avstånd.

Det mest bestående intrycket av morgonen var nog ändå den mängden sånglärkor som hela tiden fanns runt oss, de flesta sträckande, men förvånansvärt många som vi uppfattade som stationära. Några av lärkorna sjöng nästan som om det vore en dag i april. Totalt noterade vi över 200 sånglärkor. Tidigare år har ängspiplärkan varit mycket talrikare denna räkningsdag, men denna lördag var de inte ens 100 i vår räkning.

Någon riktig fart på rovfåglarna blev det aldrig. Flest streck fick den röda gladan, både stationära och en på sträck. En stationär havsörn, ett par tornfalkar och likaså två honfärgade blå kärrhökar. Ormvråkarna var inte så pigga på att visa upp sig och endast en sparvhök. En grupp med 5 sångsvanar sträckte, gässen var fåtaliga, grågäss sträckte på håll. Överhuvud tagit var de ”stora” fåglarna inte många.

Övrigt, några grönsiskor, två av vardera sädesärla och ladusvala, någon steglits.

Ur minnet skrivet, så klart något glömt, men inget är givet när man ger sig ut med kikare, och det är väl tur det.

Vid pennan, Björn Herrlund.