Vandring med sikte på träd och växter i vinterskrud

Snön gnistrade i solen på Tegelbruksbackarna, det var vindstilla och några minusgrader. Den 16 januari var en helt perfekt vinterdag. Gunnel gick först och berättade för oss fem nyfikna om trädens knoppar och vinterståndarnas egenheter.

Vildmoroten, som trots att den är vissnad, håller ihärdigt kvar sina frön med uppåtböjda ”armar”. En lämplig dag framåt våren släpps de iväg.

Sälgen, som är viktig för insekterna därför att den blommar så tidigt, har honblommor och hanblommor på olika träd. De gula bollarna är hanblommor. En sälg blir inte så gammal. När den dött blir den viktig för många andra insekter.

Vi fotograferade vissna skräppor i motljus, snöklädda buskar och snödiamanter.

Så småningom kom vi ner till Bäljane å. Där bildar alarna en ridå längs vattnet. Deras hängen hade börjat skifta i violett. Alens blad blir däremot aldrig färggranna på hösten. De fälls gröna direkt. Kvävet i bladen, det som andra träd vill ta vara på innan de släpper dem, behöver inte alarna. De får levererat kväve direkt till rötterna av en svamp som de samarbetar med.

Häggarna sträckte sina spetsiga röda knoppar ut mot solen. Vi luktade på barken- bittermandel, giftigt! Men bären är ofarliga.

Nedanför Läderbackarna borstade vi av snön från borden och sen fikade vi. I björkarna ovanför satt en klunga domherrar och tittade på. Vi var fullständigt nöjda med tillvaron.

Text och gruppbild: Eva Långberg
Övr. fotografier: Lars Nilsson